Några nedslag i psykoanalysens utveckling
I slutet på 1800-talet upptäcker Wienläkaren Sigmund Freud att vissa kroppsliga symptom har sin bakgrund i psykiska trauman som hans patienter själva inte är medvetna om. Hans kliniska upptäckter leder till banbrytande slutsatser om det mänskliga psyket.
Drömtydning heter en av Freuds tidigaste och mest inflytelserika böcker. Här påvisar han att drömmar inte är några slumpvisa mentala fenomen, utan att de följer vissa psykiska principer som är av annat slag än det medvetna, rationella tänkandet. Drömmens innehåll har en mening.
Drömteorin står i nära samband med Freuds formulering av det omedvetna, d v s att människan bär på mentala föreställningar och impulser som hon själv inte är medveten om.
Freud formulerar en teori om neuroser där det neurotiska symptomet ses som en kompromiss mellan motstridiga tendenser i människans psyke, främst på omedveten nivå – mellan impuls och hämning, begär och skuld, aggression och kärlek. Förekomsten av inre psykisk konflikt är en central tes i Freuds teoribygge.
Efterhand formulerar han en teori om människans psykiska utveckling. Den tidiga barndomen indelas i olika utvecklingsfaser med avgörande betydelse för formandet av personligheten. Uppfattningen om en tidig psykisk utveckling i olika faser lever kvar i dag, om än reviderad av senare teoretiker, med stöd av forskning.
I kölvattnet efter Freud framträder ett stort antal psykoanalytiker som kompletterar och vidareutvecklar hans slutsatser. En av dem är dottern Anna Freud som beskriver de psykiska försvarsmekanismerna, d v s hur vi med olika psykiska försvar skyddar oss mot ångest och egna otillåtna impulser.
En av de mest inflytelserika teoribildarna efter Freud är den ungerska psykoanalytikern Melanie Klein, tillika en av de första som har psykoanalytisk behandling för barn. Klein intresserar sig särskilt för hur den inre psykiska världen byggs upp från tidig ålder, med mentala representationer av själv och andra. Dessa representationer kan stämma bättre eller sämre överens med de objekt som de representerar.
Klein beskriver den komplexa utvecklingen av barnets känsloliv, där de aggressiva och kärleksfulla impulserna till en början lever åtskilda, men så småningom kan länkas samman i mognare former. Den gryende förmågan till omtanke om andra blir ett viktigt steg i denna utveckling.
Med Klein och hennes efterföljare kommer psykoanalysens fokus att alltmer inriktas på individen i socialt samspel, på växelspelet mellan yttre erfarenheter och inre psykisk värld. Den engelske psykoanalytikern Donald Winnicott formulerar en teori om ett ”mellanområde” där den yttre verkligheten och det subjektiva upplevandet möts, genom att det yttre laddas med subjektiv mening. Det lilla barnets nalle eller snuttefilt brukar betraktas som det första uttrycket för detta mellanområde, men hit hör också den vuxnes kulturella upplevelser.
W R Bion, en av Melanie Kleins adepter, utvecklar förståelsen för hur människor påverkar varandra i djupare känslomässig mening, i form av känslomässiga projektioner som också har en kommunikativ funktion. Likaså är han en av de första som använder psykoanalytiska begrepp på gruppnivå. Hans teorier om arbetsgruppens psykologi är banbrytande. Enligt Bion fungerar en arbetsgrupp nästan alltid på flera nivåer. Förutom att gruppen har ett arbete att utföra, kan den fyllas av strävanden på ”grundantagandenivå” som i värsta fall saboterar utförandet av arbetsuppgiften. Det kan t ex vara underliggande strävanden att utse en syndabock eller fiende, eller göra sig av med någon i gruppen.
I psykoanalytisk kunskap från senare år kan några andra huvudspår skönjas. Ett av de viktigaste handlar om hur människans självbild och självvärde utvecklas och påverkar henne, den ”narcissistiska utvecklingslinjen”. Vi behöver alla ett tillräckligt mått av sund narcissism, en tilltro till oss själva, för att kunna hantera olika prövningar i relationer, arbete och utbildning. Men självbilden kan också fyllas av tvivel och nedvärdering, samt olika försvarsstrategier för att dölja ett i grunden vacklande självvärde. Den österrikiske läkaren Heinz Kohut har inom den s k självpsykologin, en fristående gren av psykoanalysen, beskrivit problem relaterade till självvärde och hur självvärdet kan återupprättas i behandling.
Senare års självpsykologi lyfter fram självbildens centrala betydelse som inre regulator och ”styrschema” för hur vi beter oss och utvärderar oss själva. En av dess företrädare här i Sverige är psykologen och psykoterapeuten Marta Cullberg Westom som skrivit flera böcker i ämnet. Cullberg Weston skildrar bl a hur tidiga negativa upplevelser av skam och självnedvärdering kan byggas in i självbilden som ett slags ”självfällor” eller mentala akilleshälar. Hon beskriver hur utbrändhet eller utmattningsdepression kan utgå ifrån en underliggande negativ självkänsla, förknippad med otillräcklighet och en pådrivande inre ”kritiker”.
Ett annat spår i senare års psykoanalytisk teori rör individens separationsutveckling. Denna beskrivs ibland som en livslång process där individen med skiftande framgång förmår skilja ut sig från omgivningen. Den schweiziske psykoanalytikern Jean-Michel Quinodoz beskriver separationsångest som själva urkällan till psykisk smärta.
Och samtidigt har kunskapen om individens samspel och anknytning till sin omgivning kommit i fokus, inte minst tack vare den s k anknytningsteorin med den brittiske psykoanalytikern John Bowlby som en av pionjärerna. Bowlby var bland de första att studera hur små barn påverkas av att skiljas från sina föräldrar. Den genom åren alltmer uppmärksammade anknytningsteorin lyfter fram den tidiga anknytningens avgörande betydelse för barnets kognitiva och emotionella utveckling, och har i sin tur beröringspunkter med evolutionslära och biologi.
Psykoanalysens kopplingar till experimentell forskning har blivit starkare genom åren, inte bara genom anknytningsteorin utan också genom t ex den schweiziske psykoanalytikern Daniel Stern som med hjälp av modern spädbarnsforskning drar delvis nya slutsatser om det lilla barnets självutveckling. En annan tendens är att psykoanalysen närmar sig modern neurovetenskap, i en kunskapssyntes av hjärnans och det psykiska livets fungerande. På senare år har en rad böcker utkommit som överbryggar de båda områdena.
Förmågan till mentalisering, att kunna reflektera över egna och andras tankar, känslor och intentioner – så att säga ställa sig vid sidan om och iaktta sig själv och sitt samspel med andra – lyfts fram som en fundamental mänsklig förmåga i senare års böcker om mentalisering och mentaliseringsterapi. Tack vare förmågan till mentalisering får vi bättre möjligheter att välja ifall vi vill omsätta en impuls eller känsla i handling, eller bara uppleva den på det inre planet. Men för vissa människor kan denna förmåga vara eftersatt, så att den inre impulsen oreflekterat leder till handling.
Den engelske psykoanalytikern Peter Fonagy är förgrundsgestalt inom denna riktning, och i Sverige har bl a Göran Rydén och Per Wallroth skrivit om mentalisering och mentaliseringsterapi.
Referenser:
Bion, W R (1993). Vid närmare eftertanke. Stockholm: Natur och Kultur.
Broberg, Anders (2008). Anknytningsteori i praktiken. Stockholm: Natur & Kultur.
Cullberg Weston, Marta (2007). Självkänsla på djupet - En terapi för att reparera negativa självbilder. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, A (1983). Jaget och dess försvarsmekanismer. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S (1996). Drömtydning. Stockholm: Natur och Kultur.
Freud, S (1996). Föreläsningar. Orientering i psykoanalysen. Stockholm: Natur och Kultur.
Gustavsson, U (2003). Separation som smärta och möjlighet. Insikten, 2003:1, 29-35.
Klein, M (1988), Kärlek, skuld och gottgörelse. Stockholm: Natur och Kultur.
Kohut, H (1986). Att bygga upp självet. Stockholm: Natur och kultur.
Quinodoz, J-M (1996). Att tämja ensamheten. Separationsångest i psykoanalysen. Stockholm: Natur och Kultur.
Rydén, Göran & Wallroth, Per (2008). Mentalisering – Att leka med verkligheten. Stockholm: Natur och Kultur.
Solmes, M & Turnbull, O (2004). Hjärnan och den inre världen. En introduktion till psykoanalysens neurovetenskapliga grunder. Stockholm: Natur och Kultur.
Stern, D N (1991). Spädbarnets interpersonella värld. Stockholm: Natur och Kultur.
Winnicott, D W (1995). Lek och verklighet. Stockholm: Natur och Kultur.
Ulf Gustavsson
Leg psykolog/leg psykoterapeut
Uppsala
Kontakt