Ungdomar och tonårskriser
Frigörelse, minskat beroende och ökad självständighet är olika sätt att beskriva den centrala psykologiska utvecklingsuppgiften under ungdomsåren, adolescensen. Man kallar det också separation.
Vägen dit kan vara slingrig och slitsam för många ungdomar. Det handlar om att lossa de inre beroendebanden, de som inte alltid syns på utsidan. Tonåringen har vanligtvis behov av att bli mer autonom i förhållande till familj och föräldrar, men kan också känna sig utlämnad och övergiven när den tidigare tryggheten ifrågasätts. Barndomen ska slutligen överges, vilket i psykologilitteraturen liknats vid en sorgeprocess.
För många ungdomar ökar samtidigt kamratkontakterna i betydelse. Kamraterna får överta en del av den trygghet och samhörighet som familjen förknippats med.
Ungdomar i psykoterapi kan ha bekymmer av vitt skilda slag, men gemensamt för de flesta är att svårigheterna hänger samman med inre konflikter och slitningar kring beroende-oberoende.
Självvärdet brukar vara hårt prövat under den här perioden. Upplevelser av egna tillkortakommanden, att man inte duger, kan för en del ungdomar bidra till att det mesta känns hopplöst.
Självtvivel och konflikter kring beroende-oberoende kan även bidra till matstörningar och självskadande tendenser. En del ungdomar spänner bågen hårt och satsar maximalt i skola och fritidsaktiviteter, men känner ändå som att de inte duger. Andra ungdomar får rejäla törnar i självkänslan genom faktiska svårigheter och motgångar inte minst i skolan. Upplevelser av skuld och skam kan lätt förstärkas.
Vissa ungdomar kompenserar inre osäkerhet, otrygghet och besvikelse med utagerande beteenden i form av kriminalitet och missbruk, samt genom att identifiera sig med asociala kamratkretsar.
Somliga drar sig istället undan, blir passiva och håglösa, eller fastnar i ett överdrivet datoranvändande som får ersätta andra aktiviteter. Hos en del ungdomar kan den inre turbulensen bidra till ångestsymptom, rädslor och fobier, eller en stegrande aggressivitet.
Detta är enligt min erfarenhet några av de vanligaste problemen hos ungdomar som börjar i psykoterapi.
I terapisamtalen kan inre upplevelser, tvivel och farhågor lyftas fram och delas med en annan. Psykoterapeutens roll som oberoende samtalspartner gör detta möjligt på ett annat sätt än i de ofta konfliktfyllda relationerna till den egna familjen.
Det handlar också om att sortera och bearbeta konflikter kring beroende-oberoende, i riktning mot ökad självständighet. Och det handlar nästan alltid om att utveckla och stärka självbilden, för att känna tillfredsställelse över resurser och egenskaper som man faktiskt har. I psykoterapin kan tonåringen upptäcka mer av sig själv.
Som psykoterapeut använder jag ofta även mer konkreta, KBT-baserade strategier i terapier med ungdomar, inklusive hemuppgifter mellan samtalen, i det direkta arbetet med att förändra beteenden, hjälpa tonåringen bryta destruktiva mönster och hitta nya sätt att hantera det som är problematiskt. Självförståelse och beteendeförändring går hand i hand.
Även ungdomar med neuropsykiatrisk diagnos som t ex ADHD kan dra nytta av psykoterapi, för att stärka självbilden och hitta andra strategier i besvärliga situationer. Själva diagnosen bidrar inte sällan till misslyckandekänslor och sänkt självvärde, vilket spär på det utagerande som kännetecknar diagnosen i en ond cirkel. Det gäller att bryta sådana onda cirklar.
Unga vuxna, relationsproblem, livsproblem
De tidiga vuxenåren (ca 20-30 år) är vanligtvis en period av livet som innebär stora personliga utmaningar, ifråga om utbildning, yrke, relationer och personliga vägval. Förväntningarna kan vara höga både utifrån och inifrån, gällande t ex att inleda en yrkeskarriär och etablera en parrelation som så småningom kanske utmynnar i familjebildande.
Många runt de 20 och strax däröver står i färd med att lämna föräldrahemmet och skaffa egen bostad, för andra dröjer utflytten ännu en tid, av praktiska och andra skäl.
Tonårsperiodens speciella prövningar och känslosvängningar har man förhoppningsvis lämnat bakom sig, men istället kan delvis nya utmaningar framträda som sammanhänger med tidigare erfarenheter och hur de psykologiska ”utvecklingsuppgifterna” gestaltats under uppväxten, inklusive tonårens separationsprocess.
Några exempel på livsproblem hos människor i åldern 20-30 år som jag möter som psykoterapeut:
• En upplevelse av att inte komma till skott, som att livet inte vill komma igång. Tvivel kring kompetens och förmåga, svårigheter att göra personliga vägval vad gäller utbildning och yrke. Ibland också i kombination med passivitet och bristande koncentrationsförmåga, samt inre självanklagelser, skuld och skam och känslor av misslyckande.
• Kvarvarande slitsamma konflikter och/eller lojalitetsavväganden gentemot föräldrar, som en förlängning av tonårens (ofullständiga) separationsprocess. Ofta i kombination med känslor av både ilska och skuld, avståndstagande och bindning. Kan även rymma upplevelsen av att föräldrarna fortfarande styr ens liv. Det kvarvarande beroendet till föräldrarna är ibland mycket större än vad man själv insett.
• Tvivel och konflikter i parförhållandet. Ett ifrågasättande om man verkligen vill behålla relationen, eller omvänt osäkerhet, oro och ångest kring risken att bli avvisad av ens kärlekspartner. Ibland kan mönster som funnits sedan barndomens relationer med föräldrarna återupprepas i kärleksförhållandet.
• Den typiska ”30-årskrisen” som ofta rymmer tvivel kring ovanstående, kanske också frustration över att livet inte gestaltats som man hoppades, som att något saknas. En form av första bokslut som även avspeglar tidigare livsfaser. För somliga kan frågan om att skaffa barn bli särskilt brännande, kanske som både en önskan och ett tyngande krav. För andra kan svårigheter att etablera ett längre förhållande skapa tvivel kring självvärde och egen förmåga.
• Stressrelaterade symptom och prestationsångest som ofta bottnar i egna orealistiska självkrav. Det blir då viktigt att lyfta fram och synliggöra dessa självkrav, för att kunna förändra dem och ersätta självfördömande med ett större mått av självbekräftelse. Den ”inre åklagaren” behöver ge plats åt den ”inre försvarsdvokaten”.
• Otrygghetsrelaterade symptom, fobier, overklighetskänslor etc.
Ulf Gustavsson
Leg psykolog/leg psykoterapeut
Uppsala
Kontakt