Parsamtal - familjesamtal - familjerådgivning i Uppsala

Ingen parrelation är ”perfekt”, i betydelsen att ingen parrelation är ständigt harmonisk och konfliktfri. I själva verket kan förmågan att hantera frustrationer, konflikter och sinsemellan olika behov vara ett viktigt mått på bärigheten och den gemensamma tilliten i en parrelation.

Ibland uppstår dock problem, låsningar och besvikelser i relationen som parterna har svårt att reda ut, trots att de försökt. En utomstående, professionell samtalspartner kan då vara till hjälp.

I parsamtalet står relationen, samspelsmönstret och kommunikationen i fokus. Parterapeutens uppgift är att hjälpa paret att hitta nya sätt att hantera svårigheterna som öppnar för en väg framåt, ut ur de låsningar som uppkommit.

Det kan också handla om att den ena eller båda parterna tagit beslut om separation, vilket väckt starka känslor och besvikelser som blivit svåra att hantera, kanske också förenat med dilemman kring vårdnadsfrågor, uppdelning av boende etc. Hur kan parterna på bästa sätt förhålla sig, och samarbeta, i denna svåra och kanske också smärtsamma situation?

Här är några exempel på återkommande dilemman hos par som söker parterapeut, enligt min erfarenhet:

-En upplevelse hos den ena eller båda att inte bli bekräftad och sedd av den andra.
-Svårigheter att lita på den andra, kanske för att något har hänt som har rubbat tilliten.
-Ständigt återkommande ”diskussioner”/gräl om problem och besvikelser i relationen – utan att diskuterandet/grälandet leder någonstans.
-En ”kamp” för att få den andra att ändra sig, tänka annorlunda, vara annorlunda – något som ibland kan vara från båda hållen.
-Ömheten, närheten och intimiteten har gradvis ebbat ut, paret lägger allt mindre tid och uppmärksamhet på varandra.
-Tvivel hos den ena eller båda om man vill fortsätta relationen eller separera – och kanske svårigheter att komma till beslut.
-Upplevelser hos den ena parten att inte få utrymme, att den andra parten är dominant och bestämmer det mesta.
-Rädsla för konflikt, svårigheter att sätta gränser.

Enligt min erfarenhet är det i många av dessa lägen vanligt att parterna fastnat i positioner gentemot varandra som i hög grad bidrar till låsningarna, från båda hållen, enligt talesättet ”it takes two to tango”... Häri ligger fröet till förändring - genom att var och en också har möjlighet att rucka på sina inkörda mönster och beteenden, och hitta nya strategier som förändrar situationen. Terapeutens uppgift är att hjälpa parterna att se dessa möjligheter.

- Det kan handla om att öppna upp en kommunikation som låst sig i ständiga motargument, anklagelser och självförsvar, genom att istället befrämja lyssnande och bekräftelse, även om åsikter och behov skiljer sig åt.

- Det kan handla om att förstå olika behov, och hur var och ens personliga bagage och anknytningsmönster påverkar upplevelsen av relationen och vad man söker hos den andra.

- Det kan handla om att tydliggöra inre mentala föreställningar och ideal om hur relationen borde vara - eller hur den andra borde vara annorlunda - när sådana föreställningar lägger sig i vägen.

- Det kan handla om att lägga ned ”kamper” i relationen som inte verkar leda någonstans, och istället möta varandra utifrån de olikheter i personligheter, behov och synsätt som finns - och som kanske också kan ses som tillgångar i relationen. 

- Det kan handla om att lära in nya strategier för att hantera skilda behov och konflikter - t ex förhandla och ”mötas på halva vägen”. Samt att göra klart, avsluta en konflikt, istället för att låta den ligga och gro som en surdeg.

 

Några vanliga myter om kärleksrelationer:

”När relationen pågått tillräckligt lång tid så falnar den inledande glöden och passionen, och det blir mer vardag och rutin över det hela”.

I praktiken är det snarare en fråga om hur vi tar hand om och ”vattnar” våra relationer. En parrelation behöver näring för att fortsätta blomstra. Det finns inget bäst före-datum. Även 90-åringar kan vara ömsint passionerade och gå hand i hand.

”Emellanåt känner jag mej frustrerad och irriterad i relationen och då måste det vara något fel. Är en kärleksrelation tillräckligt bra ska man inte behöva känna på det sättet”.

I själva verket växlar våra känslor i olika situationer, och är aldrig helt konstanta. Detta är allmänmänskligt och något som utmärker våra känslor.

”Vi har så mycket problem för att vi är så olika, vi passar egentligen inte för varandra”. Eller: ”Jag vill hitta någon att vara tillsammans med som blir en bra matchning till hur jag själv är”.

Utifrån min psykologiska förankring i ACT och RFT (se information om ACT) är detta exempel på inre mentala föreställningar som inte alltid säger så mycket. Inte för att underskatta de svårigheter som kan uppstå i en parrelation när man t ex har vitt skilda intressen, men jag har mött par i kriser som dragit slutsatser om att de varit alldeles för olika varandra, likväl som att de varit alldeles för lika varandra. När vi får det svårt försöker vi förstå och hitta förklaringar till svårigheterna, men dessa förklaringar kan i sig bli hinder för att finna lösningar och se möjligheter.

”Matchningstänkandet” kan också vara problematiskt - det är inte säkert att vi får starkast känslor för den som på pappret matchar oss bäst.

 

Parterapi utifrån ACT

Jag utgår ifrån ACT (Acceptance Commitment Therapy) i min funktion som parterapeut. Enligt min erfarenhet erbjuder ACT ”verktyg” som passar väl för parterapi, där det ofta är fråga om konkreta svårigheter och kriser, och det gäller att hitta förändringsstrategier som på ett handfast och fungerande sätt kan bryta låsningar och möjlliggöra en väg framåt, grundat på vad paret vill med varandra.

Utifrån ACT läggs fokus såväl på inre tankar och känslor - inklusive parets upplevelser och ”berättelser” om sig själva och varandra och sina svårigheter - som yttre beteende.  Hur kan paret hitta andra sätt att förhålla sig till varandra, här och nu? Upplevelsen av relationen påverkas när man gör annorlunda, och bryter invanda beteendemönster.

ACT är på många sätt en väldigt konkret, upplevelsebaserad terapiform, med förankring i beteendeterapi. Vad vill paret lägga tiden på, om inte problemen finns där? Vanligtvis ges hemuppgifter, ”läxor” för paret att arbeta vidare med på egen hand, i vardagen. Men det handlar också om att öva på att göra annorlunda och bryta låsta beteenden under själva terapinsessionen.

Det handfasta upplägget enligt ACT innebär att problemet adresseras med en gång, med strävan att i varje enskild parsession rucka på låsningar och invanda föreställningar, för att kunna skapa förändring. Därigenom minskar också risken för att paret – och terapeuten – ska sjunka djupare in i diskussioner och analyser som inte leder någonstans.

Detta upplägg innebär också att parterapier inte nödvändigtvis måste handla om långa samtalsserier. För min del brukar 1-5 sessioner vara det vanligaste. Nya sessioner bokas från gång till gång, efter parets önskan.

 

Familjesamtal, familjerådgivning

Familjesamtal innebär att flera generationer är närvarande, föräldrar och barn, eller ibland som ”parsamtal” med en förälder och ett barn i ung eller vuxen ålder som vänder sig till en psykoterapeut för att få hjälp med problem i relationen.

Samtalets uppläggning avgörs av problemets art och vilka som deltar. Det kan t ex handla om att öppna upp kommunikation och förändra invanda rollmönster, att få de närvarande att i större utsträckning lyssna på och bekräfta varandra och ta ansvar för eget beteende, eller att hitta förhållningssätt gentemot en familjemedlem som fått svårigheter.